Det är något speciellt med kyrkogårdar, på ett sätt gillar jag att vara där. Även om det oftast är tragiskt och det ligger en massa döda människor överallt så känns det ändå bra att vara där. Men då har jag inte haft någon nära som dött heller.

Idag var det som sagt urnsättning för Otilia och hennes pappa Jimmie. Det gick fort men det var inte lätt för det. Eftersom jag inte var med på begravningen i kyrkan så kändes det nog ännu jobbigare just för att det var mitt "första" och även sista hejdå. Jag har varit på en begravning förut, men ingen som varit för en person som stått så nära och heller ingen där människan har befunnit sig i en urna. Just det känslan var väldigt jobbig tyckte jag. Fram tills nu har Otilia inte varit borta för mig, hon har varit där och på något sätt har det känts som att hon kommer snart hem, att hon bara är bortrest. Men att idag få ta på urnan där hon ligger, i form av aska, det var svårt. För nu vet jag att hon är borta.

Usch, tiden går men den läker inte alltid alla sår. Detta kommer alltid att vara svårt, men jag hoppas att Otilia och Jimmie har det bra där dom nu är. Vila i frid älskade kusin! <3



Otilia veckan innan olyckan. Här blev hon firad på sin 13-årsdag.